torsdag 24 januari 2013

2013-01-24 del 2

Det händer inte ofta men ibland har jag riktig skrivarlust. Jag läser ju så många bloggar varje dag och inspireras av en den ena och en den andra.

Sms från Idige fick jag för en stund sedan också. Fortfarande inte avundsjuk, inte alls. Har ingen som kan ta ned mig på jorden då du är sådär långt borta. Ser fram emot då du kommer hem! Då ska vi packa (slänga), städa och äta och och kex. Det är ok! För jag tränar som en dåre. Då får man unna sig. Det har jag bestämt nu.

Jag funderar ofta på det här med bekräftelsebehov. Jag är ett riktigt bekräftelsemonster. Behöver det jämt och ständigt. Logiskt sett förstår jag att alla andra, inklusive Tomas, har annat att göra. men jag då? Vem ser mig där jag sitter på min stol. Jag ler, jag är glad, jag är trevlig och jag är bra på mitt jobb. Jag är bra på att vara mamma. Jag är en relativt bra fru. Jag lyssnar, jag finns för alla som vill, jag ställer alltid upp. Om jag kan. Jag släpper ofta det jag gör för att komma till undsättning i andras krissituationer, stora som små. Jag gör det för alla de jag bryr mig och och som jag vet skulle göra detsamma för mig, om de har möjlighet. Jag gillar det här givandet samt tagandet. Det är vad relationer bygger många broar på.
Vad jag inte gillar är när man i en relation upprepade gånger får se saker som man tycker mindre bra om. Det kan vara allt ifrån att ställa in en bokad träff, gång efter gång eller att skriva saker på vissa forum som får den andra pesonen sårad. Ibland är vi alla självklart extra känsliga. Vi tar åt oss mer och läser in mer i situationen än vad vi bör göra.
Jag har en riktig berg-och dalbana i mitt huvud. Jag har haft det i snart 7 år. Många vet varför. Jag öppnar mig mer och mer. Jag hävdar bestämt att man skall leva i nuet. Ibland är det dock svårt. Vissa datum, parfymer, ord eller till och med minnen kan göra att i alla fall jag faller tillbaka för en stund. Det händer att stunden blir lite lång, kan bli dagar. Jag tycker ändå att de små dipparna är ok, för de påverkar inte hela min tillvaro. De bara komplicerar allt i hjärnan en stund. Det kan vara svårt för någon som aldrig suttit i en sådan situation att förstå. Många kan tycka att man ska glömma och g¨vidare. Men när hotet alltid finns att det jag har så plötsligt kan raseras? Får man inte lov att bli lite extra orolig då? Ska jag som oftast annars bara bita ihop och inse hur jävla bra jag har det, om det kan försvinna?

Bekräftelse behöver vi alla. Jag vill inte ha dyra saker, diamanter eller guld. Jag vill ha enkla gester som visar världen att jag betyder mest för den personen just precis då. Ett sms med en puss kan göra hela min dag. Ni förstår vad jag menar.

Att ha min familj nära är otroligt viktigt för mig. Jag pratar med mamma och pappa eller en av dem daligen. De finns alltid där. Aldrig längre bort än ett samtal. Trots det kan jag ibland känna att det vore SÅ skönt att bara flytta. Börja om på nytt. Inte känna någon. Bara jag och min lilla familj. Tomas vägrar dock.

1 kommentar:

Anonym sa...

Du flyttar inte en jävla meter utanför kommungränsen! Punkt!
Jag älskar dig! / Idige