Att åka till gymmet då motivationen tryter är det bästa för mig. Det är då jag, konstigt nog, presterar som bäst. Är jag lite arg så går det självklart mycket bättre. Å jösses vad jag sprang igår. Jag är inte så duktig att jag har koll på inclines, fart och så vidare. Eller alltså, jag skriver inte upp. Det borde jag göra. För som det är nu så kör jag lite på måfå. Det enda jag vet är tiden från gång till gång. Jag vet att jag springer på högra hastighet. Men det vore ju bra om jag kunde se skillnaden. Jag får styra upp det där. Det är ju roligt att se utvecklingen.
Kanske har jag fått med Angelina och Idige i mitt och Camillas lag till vårruset också nu. Det ger mig ännu mer sporre att springa ännu fortare. Camilla gjorde också att jag var tvungen att lägga in ytterligare än växel. Hon fick låna mitt springband och har även slutat snua. Hon är till och med så ambitiös att hon tränar på morgonen, innan frukost. Det bör tilläggas att min syster är med envis än de flesta. Har hon gett sig fan på att motbevisa någon så gör hon det. Heja Camilla!
Joline och Jackie är hos dagmamman idag. Jag hoppas innerligt att de får vara inomhus. Jag kände inte ritkigt att Jackie skulle gå idag, men kan inte vaba mer och Tomas gjorde bedömningen igår att hon är frisk. Hoppas han har rätt. Dagmamman som kräver lite planering gjorde att jag i morse stod med svansen mellan benen klockan 06.45 då jag ringde på dörren. Men, Tomas är deras pappa och bestämmer han också. Han fick ringa dagmamman 17.55 igår och berätta att de kommer. Dagmamman behöver lite planering då det tillkommer 2 barn men nu fick hon lov att lösa det. Barnen var som tur var lika glada som vanligt men ville inte alls längre då vi kom utanför porten. Usch så de frös, trots alla kläder. Håller som sagt tummarna att de slipper vara ute idag. Barn skall inte behöva vara ute då det är mer än -10.
Ser fram emot att få den nya bilen också. Ska bli spännande. Vi kommer i alla fall att göra vårat för att klimatkompensera. Man måste tänka framåt. Vi måste tänka på våra barn och deras barns framtid. Gör alla lite så betyder det mycket i slutändan.
Läste Idiges blogg idag också. Verkar ju verkligen tråkigt att vara i Thaliand.
http://superkvinnor.bloggplatsen.se/
Det är ju fredag idag också, om ni inte visste det :-) Inget planerat för helgen. Mer än träning för stora prinsessan. Hon längtar och det är så kul att se. Hon kanske faktiskt hittade sin grej. I morgon följer bara en av oss med. Vi får se hur vi gör med våra egna träningar. Egentligen har Tomas ett pass klockan 10 som han brukar vilja gå på. Nu får han nog skjuta på det. Vi får se hur vi gör.
Igår gjorde jag en sak förresten som förvånade mig. Kollegan bjöd (som vanligt) på fikabröd. Färska hallonmunkar. Herregud så gott det luktade. Jag delade iaf på en och gav ena halvan till en tjej, skulle ta den andra halvan själv. Men stoppade mig coh gav den till en annan kollega. istället åt jag min apelsin som jag planerat att göra. Väldigt stolt över mig själv, att jag stod emot. Det hade inte hänt före nyår, inte en chans. jag har inget behov faktiskt. Jo, chokladsuget är enormt, men stillas en aning av kokta ägg. Men ägg börjar bli tråkigt, det är inte ok.
torsdag 24 januari 2013
2013-01-24 del 2
Det händer inte ofta men ibland har jag riktig skrivarlust. Jag läser ju så många bloggar varje dag och inspireras av en den ena och en den andra.
Sms från Idige fick jag för en stund sedan också. Fortfarande inte avundsjuk, inte alls. Har ingen som kan ta ned mig på jorden då du är sådär långt borta. Ser fram emot då du kommer hem! Då ska vi packa (slänga), städa och äta och och kex. Det är ok! För jag tränar som en dåre. Då får man unna sig. Det har jag bestämt nu.
Jag funderar ofta på det här med bekräftelsebehov. Jag är ett riktigt bekräftelsemonster. Behöver det jämt och ständigt. Logiskt sett förstår jag att alla andra, inklusive Tomas, har annat att göra. men jag då? Vem ser mig där jag sitter på min stol. Jag ler, jag är glad, jag är trevlig och jag är bra på mitt jobb. Jag är bra på att vara mamma. Jag är en relativt bra fru. Jag lyssnar, jag finns för alla som vill, jag ställer alltid upp. Om jag kan. Jag släpper ofta det jag gör för att komma till undsättning i andras krissituationer, stora som små. Jag gör det för alla de jag bryr mig och och som jag vet skulle göra detsamma för mig, om de har möjlighet. Jag gillar det här givandet samt tagandet. Det är vad relationer bygger många broar på.
Vad jag inte gillar är när man i en relation upprepade gånger får se saker som man tycker mindre bra om. Det kan vara allt ifrån att ställa in en bokad träff, gång efter gång eller att skriva saker på vissa forum som får den andra pesonen sårad. Ibland är vi alla självklart extra känsliga. Vi tar åt oss mer och läser in mer i situationen än vad vi bör göra.
Jag har en riktig berg-och dalbana i mitt huvud. Jag har haft det i snart 7 år. Många vet varför. Jag öppnar mig mer och mer. Jag hävdar bestämt att man skall leva i nuet. Ibland är det dock svårt. Vissa datum, parfymer, ord eller till och med minnen kan göra att i alla fall jag faller tillbaka för en stund. Det händer att stunden blir lite lång, kan bli dagar. Jag tycker ändå att de små dipparna är ok, för de påverkar inte hela min tillvaro. De bara komplicerar allt i hjärnan en stund. Det kan vara svårt för någon som aldrig suttit i en sådan situation att förstå. Många kan tycka att man ska glömma och g¨vidare. Men när hotet alltid finns att det jag har så plötsligt kan raseras? Får man inte lov att bli lite extra orolig då? Ska jag som oftast annars bara bita ihop och inse hur jävla bra jag har det, om det kan försvinna?
Bekräftelse behöver vi alla. Jag vill inte ha dyra saker, diamanter eller guld. Jag vill ha enkla gester som visar världen att jag betyder mest för den personen just precis då. Ett sms med en puss kan göra hela min dag. Ni förstår vad jag menar.
Att ha min familj nära är otroligt viktigt för mig. Jag pratar med mamma och pappa eller en av dem daligen. De finns alltid där. Aldrig längre bort än ett samtal. Trots det kan jag ibland känna att det vore SÅ skönt att bara flytta. Börja om på nytt. Inte känna någon. Bara jag och min lilla familj. Tomas vägrar dock.
Sms från Idige fick jag för en stund sedan också. Fortfarande inte avundsjuk, inte alls. Har ingen som kan ta ned mig på jorden då du är sådär långt borta. Ser fram emot då du kommer hem! Då ska vi packa (slänga), städa och äta och och kex. Det är ok! För jag tränar som en dåre. Då får man unna sig. Det har jag bestämt nu.
Jag funderar ofta på det här med bekräftelsebehov. Jag är ett riktigt bekräftelsemonster. Behöver det jämt och ständigt. Logiskt sett förstår jag att alla andra, inklusive Tomas, har annat att göra. men jag då? Vem ser mig där jag sitter på min stol. Jag ler, jag är glad, jag är trevlig och jag är bra på mitt jobb. Jag är bra på att vara mamma. Jag är en relativt bra fru. Jag lyssnar, jag finns för alla som vill, jag ställer alltid upp. Om jag kan. Jag släpper ofta det jag gör för att komma till undsättning i andras krissituationer, stora som små. Jag gör det för alla de jag bryr mig och och som jag vet skulle göra detsamma för mig, om de har möjlighet. Jag gillar det här givandet samt tagandet. Det är vad relationer bygger många broar på.
Vad jag inte gillar är när man i en relation upprepade gånger får se saker som man tycker mindre bra om. Det kan vara allt ifrån att ställa in en bokad träff, gång efter gång eller att skriva saker på vissa forum som får den andra pesonen sårad. Ibland är vi alla självklart extra känsliga. Vi tar åt oss mer och läser in mer i situationen än vad vi bör göra.
Jag har en riktig berg-och dalbana i mitt huvud. Jag har haft det i snart 7 år. Många vet varför. Jag öppnar mig mer och mer. Jag hävdar bestämt att man skall leva i nuet. Ibland är det dock svårt. Vissa datum, parfymer, ord eller till och med minnen kan göra att i alla fall jag faller tillbaka för en stund. Det händer att stunden blir lite lång, kan bli dagar. Jag tycker ändå att de små dipparna är ok, för de påverkar inte hela min tillvaro. De bara komplicerar allt i hjärnan en stund. Det kan vara svårt för någon som aldrig suttit i en sådan situation att förstå. Många kan tycka att man ska glömma och g¨vidare. Men när hotet alltid finns att det jag har så plötsligt kan raseras? Får man inte lov att bli lite extra orolig då? Ska jag som oftast annars bara bita ihop och inse hur jävla bra jag har det, om det kan försvinna?
Bekräftelse behöver vi alla. Jag vill inte ha dyra saker, diamanter eller guld. Jag vill ha enkla gester som visar världen att jag betyder mest för den personen just precis då. Ett sms med en puss kan göra hela min dag. Ni förstår vad jag menar.
Att ha min familj nära är otroligt viktigt för mig. Jag pratar med mamma och pappa eller en av dem daligen. De finns alltid där. Aldrig längre bort än ett samtal. Trots det kan jag ibland känna att det vore SÅ skönt att bara flytta. Börja om på nytt. Inte känna någon. Bara jag och min lilla familj. Tomas vägrar dock.
2013-01-24
At work! Oh yes! Tomas fick ta över vab:en då jag gärna vill ha mitt jobb kvar. Faktiskt. Det är bra med 2 inkomster, har jag hört. Annars skulle jag mer än gärna vara hemma hela dagarna. Det finns ju hur mycket som helst att pyssla med. Vår lägenhet är ju helt underbar också, speciellt då det är sol ute. Man blir ju gladare än jag vet intevad. Jag skulle gärna flytta vår lägenhet, till typ vendelsö, eller Söderby. Det skulle vara ok. För jag gillar lägenheten i sig, det är området jag har stora problem med. Men, det kommer inom en snar framtid.
Vi var hos celiakidoktorn igår, jag och Jackie. Det gick hyffsat. Fortsatt tjat om hennes vikt. Fick en tid igen om 3 månader istället för 6. De är oroliga för hennes ej existerande viktuppgång. Hon växer på längden men minskar på sin egen kurva på vikten. Det rätar garanterat ut sig. De har ju aldrig träffat Joline. Måste jag skriva att jag är innerligt trött på diskussioner om mina barns vikt. De är inte undernärda, de vill bara äta lite mindre. Å sen är inte jag och Tomas så jättemycket att hurra för, faktiskt.
Idag ska jag hämta upp Joline hemma och köra henne en snabbis till lab. Vi ska screena henne och se så att hon inte också är eller är bärare på celiakin. Viktigt för oss men framförallt henne att veta. Hon har idag inga som helst symtom. Men de vill att hela familjen testas, då det som sagt är ärftligt. Frågan är vem mig eller Tomas det kommer ifrån. Jackie är som sagt (vad vi vet) först ut att diagnostiseras. Det är iaf totalt glutenfritt hemma hos oss. Jackie är jättekänslig. Det kommer att bli tufft för vänner och anhöriga ett tag framöver. Det måste liksom saneras lite innan Jackie kommer. Det tycker jag känns jättejobbigt, jag blir orolig och känner helst att jag bara vill sitta hemma. Det går ju inte. Som doktorn sa, det är för Jackies skull. Hon vet redan att hon är speciell, vi måste bara hjälpa henne att hitta verktygen att förstå att det inte är jobbigt.
Jag har iaf nått 3 delmål av 5 (redan?) och unnade mig därför en kofta igår, det var ett av "prisen". Det kändes kul att unna sig själv något. Ett annat pris hoppas jag att jag hinner uppnå innan mars. Det bör gå. Annars får jag ta ut det i förskott. Haha, kan man göra så? Det blir ju inte ritkgit en belöning? Men men. Detta håller jag ändå på med för min egen skull och det verkar ju fungera alldeles ypperligt. Idag blir det träning. Jag har varit hård mot mig själv och vilat i 2 dagar, dels pga tidsbrist och sen för att kroppen faktiskt behöver vila. Men det var tråkigt? Och redan igår kom sötsuget som varit borta tillbaka. Det är inte ok. Idag sitter jag då alltså på jobbet och kan inte tänka på annat än godis. Det är ju lite sugit. Men det är bara att bita ihop och hoppas på att det försvinner efter träningen ikväll. Löpning står som vanligt på schemat.
Vi var hos celiakidoktorn igår, jag och Jackie. Det gick hyffsat. Fortsatt tjat om hennes vikt. Fick en tid igen om 3 månader istället för 6. De är oroliga för hennes ej existerande viktuppgång. Hon växer på längden men minskar på sin egen kurva på vikten. Det rätar garanterat ut sig. De har ju aldrig träffat Joline. Måste jag skriva att jag är innerligt trött på diskussioner om mina barns vikt. De är inte undernärda, de vill bara äta lite mindre. Å sen är inte jag och Tomas så jättemycket att hurra för, faktiskt.
Idag ska jag hämta upp Joline hemma och köra henne en snabbis till lab. Vi ska screena henne och se så att hon inte också är eller är bärare på celiakin. Viktigt för oss men framförallt henne att veta. Hon har idag inga som helst symtom. Men de vill att hela familjen testas, då det som sagt är ärftligt. Frågan är vem mig eller Tomas det kommer ifrån. Jackie är som sagt (vad vi vet) först ut att diagnostiseras. Det är iaf totalt glutenfritt hemma hos oss. Jackie är jättekänslig. Det kommer att bli tufft för vänner och anhöriga ett tag framöver. Det måste liksom saneras lite innan Jackie kommer. Det tycker jag känns jättejobbigt, jag blir orolig och känner helst att jag bara vill sitta hemma. Det går ju inte. Som doktorn sa, det är för Jackies skull. Hon vet redan att hon är speciell, vi måste bara hjälpa henne att hitta verktygen att förstå att det inte är jobbigt.
Jag har iaf nått 3 delmål av 5 (redan?) och unnade mig därför en kofta igår, det var ett av "prisen". Det kändes kul att unna sig själv något. Ett annat pris hoppas jag att jag hinner uppnå innan mars. Det bör gå. Annars får jag ta ut det i förskott. Haha, kan man göra så? Det blir ju inte ritkgit en belöning? Men men. Detta håller jag ändå på med för min egen skull och det verkar ju fungera alldeles ypperligt. Idag blir det träning. Jag har varit hård mot mig själv och vilat i 2 dagar, dels pga tidsbrist och sen för att kroppen faktiskt behöver vila. Men det var tråkigt? Och redan igår kom sötsuget som varit borta tillbaka. Det är inte ok. Idag sitter jag då alltså på jobbet och kan inte tänka på annat än godis. Det är ju lite sugit. Men det är bara att bita ihop och hoppas på att det försvinner efter träningen ikväll. Löpning står som vanligt på schemat.
tisdag 22 januari 2013
2013-01-22
Jag saknar älskarinnan!! Massor! Jag hoppas att du njuter av dina målade tånaglar, din goda mat och massagen till tusen! För snart är du hemma med oss i iskalla Svedala igen, -15 är väl himla mysigt? Inte det? Nä, jag håller med! Kom hem!
Jag må vara ärlig, sarkastisk, ironisk men jag (anser själv) att jag har en hel del vett i skallen. Jag gör garanterat en massa fel. Som att tex hela familjen alltid måste klä av sig på hallmattan, men jag bättrar mig. Jag funderar dock på dem med... Lite mindre vett i skallen? Säger någon sanningen till dem om hur de verkligen är? Eller snackas det bara bakom ryggen på den personen? Mina vänner vet vaf jag tycker och känner, jag hoppas och förväntar mig samma ärlighet tillbaka? För det är väl så det ska fungera i en relation? Oavsett vilka känslor det är man känner?
Min träning går förvånansvärt bra. Men idag har tålamodet varit mindre bra. Jag ör rastlös och Jackie har mest skrikit hela dagen. Imorgon blir det glutendoktorn som tur är. Tomas jobbade över och drog iväg och tränade direkt. Vilket gör att jag har tråkigt. Vad gör jag då jag har tråkigt? Jo, jag vill äta. Jag tänker inte. Har ställt fram morötter och vindruvor. Det känns iaf ok om jag nu måste stoppa något i munnen.
Jag skulle maila min tatuerare igår för jag har äntligen bestämt mig för vad jag vill ha. Och så finns bilderna på jobbet... suck! Men, på torsdag och fredag får Tomas vaba, så då mailas dem. Nu ska jag taighta till ryggen och innan sommaren bör gadden vara klar. Om Patrik gör som jag vill.
På lördag hoppas jag att jag får umgås med min syster lite grann. Vi har så kul på våra dater. Det blir till att man uppskattar tiden tillsammans så mycket mer då man står varandra så nära men inte kan träffas så ofta som man vill. På lördag blir det underklädesshopping och middag på tu man hand.
Imorgon kväll skall vi (jag och Tomas) besöka vendelsömaömsskolan. Vi har redan kollat på båtsmansskolan men känner att vi behöver mer kött på benen. Hälften av barnen hos dagmamman skall ned till söderby och resten till vendelsö. Vi får se vad som faller oss bäst i smaken. Rent geografiskt är ju vendelsö bättre, med tanke på hämtningar och lämningar. Samtidigt som båtsman har en pedagogisk sida som vi gillar bättre, än så länge. Vi får se. Valet skall göras snart och jag tycker att det är så svårt.
Jag må vara ärlig, sarkastisk, ironisk men jag (anser själv) att jag har en hel del vett i skallen. Jag gör garanterat en massa fel. Som att tex hela familjen alltid måste klä av sig på hallmattan, men jag bättrar mig. Jag funderar dock på dem med... Lite mindre vett i skallen? Säger någon sanningen till dem om hur de verkligen är? Eller snackas det bara bakom ryggen på den personen? Mina vänner vet vaf jag tycker och känner, jag hoppas och förväntar mig samma ärlighet tillbaka? För det är väl så det ska fungera i en relation? Oavsett vilka känslor det är man känner?
Min träning går förvånansvärt bra. Men idag har tålamodet varit mindre bra. Jag ör rastlös och Jackie har mest skrikit hela dagen. Imorgon blir det glutendoktorn som tur är. Tomas jobbade över och drog iväg och tränade direkt. Vilket gör att jag har tråkigt. Vad gör jag då jag har tråkigt? Jo, jag vill äta. Jag tänker inte. Har ställt fram morötter och vindruvor. Det känns iaf ok om jag nu måste stoppa något i munnen.
Jag skulle maila min tatuerare igår för jag har äntligen bestämt mig för vad jag vill ha. Och så finns bilderna på jobbet... suck! Men, på torsdag och fredag får Tomas vaba, så då mailas dem. Nu ska jag taighta till ryggen och innan sommaren bör gadden vara klar. Om Patrik gör som jag vill.
På lördag hoppas jag att jag får umgås med min syster lite grann. Vi har så kul på våra dater. Det blir till att man uppskattar tiden tillsammans så mycket mer då man står varandra så nära men inte kan träffas så ofta som man vill. På lördag blir det underklädesshopping och middag på tu man hand.
Imorgon kväll skall vi (jag och Tomas) besöka vendelsömaömsskolan. Vi har redan kollat på båtsmansskolan men känner att vi behöver mer kött på benen. Hälften av barnen hos dagmamman skall ned till söderby och resten till vendelsö. Vi får se vad som faller oss bäst i smaken. Rent geografiskt är ju vendelsö bättre, med tanke på hämtningar och lämningar. Samtidigt som båtsman har en pedagogisk sida som vi gillar bättre, än så länge. Vi får se. Valet skall göras snart och jag tycker att det är så svårt.
söndag 20 januari 2013
2013-01-20
Jackie är fortsatt sjuk. Idag somnade hon före middagen medens jag var och tränade. Hon är inte kry alls. Fortsätter det att låta illa om henne då hon hostar blir det doktorn imorgon. Jag får i vilket fall som helst fortsätta vaba.
Träningen är riktigt rolig! Jag springer som aldrig förr. Jag har alltid varit stark. Ingen kraft i händerna men i övriga kroppen, framförallt benen. Jag har alltid avskytt kondition, skyllt på astman då jag inte orkat springa. Nu har jg inte längre något att skylla på. Jag bara kör. Jag springer, springer och springer. Det är roligt och det är skönt. Ännu roligare ska det bli att prova på det utomhus, snart.
En liten grej sol hände igår gör det hela ännu roligare för mig. Jag har ju sagt att jag inte ska väga mig. Men, jag har fuskat. Jag har vägt mig. Vägde mig också igår hemma hos mamma och pappa. Jag blev så glad att jag sprang ut från toaletten! Om möjligt blev jag ännu gladare hemma på eftermiddagen! Vi hade gäster igår. Innan de kom konstaterade jag att jag missat tvätta mina jeans. Å jag tar ALDRIG upp något från tvättkorgen. Lite sur börjar jag kolla runt i klädkammaren. Mina smaljeansen! Jag måste ju prova iaf! De sitter som en smäck!! Haha! 3:dje delmålet avklarat! Oh yes, det går bra nu!
Träningen är riktigt rolig! Jag springer som aldrig förr. Jag har alltid varit stark. Ingen kraft i händerna men i övriga kroppen, framförallt benen. Jag har alltid avskytt kondition, skyllt på astman då jag inte orkat springa. Nu har jg inte längre något att skylla på. Jag bara kör. Jag springer, springer och springer. Det är roligt och det är skönt. Ännu roligare ska det bli att prova på det utomhus, snart.
En liten grej sol hände igår gör det hela ännu roligare för mig. Jag har ju sagt att jag inte ska väga mig. Men, jag har fuskat. Jag har vägt mig. Vägde mig också igår hemma hos mamma och pappa. Jag blev så glad att jag sprang ut från toaletten! Om möjligt blev jag ännu gladare hemma på eftermiddagen! Vi hade gäster igår. Innan de kom konstaterade jag att jag missat tvätta mina jeans. Å jag tar ALDRIG upp något från tvättkorgen. Lite sur börjar jag kolla runt i klädkammaren. Mina smaljeansen! Jag måste ju prova iaf! De sitter som en smäck!! Haha! 3:dje delmålet avklarat! Oh yes, det går bra nu!
fredag 18 januari 2013
2013-01-18
Vård av barn. Jackie insjuknade natten till igår. Troligtvis samma som Tomas haft. Hög feber, snuva, hosta och ont i hela kroppen. Lille vännen är inte pigg. Valde att inte lämna Joline hos dagmamman dessa 2 dagar. Dels för att Jackie skall slippa släpas med ut men också för att Joline gillar att vara hemma. Dock är det svårt för min lilla prinsessa att riktigt förstå varför jag tex bara sitter i jackies säng med henne i knät och läser bok i 2 timmar. Det hör inte till vanligheterna här hemma att tjejerna är still, mer än om de pysslar. Vi har lyckats kombinera det bra ändå, mindre meningsskiljaktigheter så klart, men det har funkat.
Vi får se hur länge Joline sover imorgon. Då är det start på cheerleadingen. Jag hoppas att både jag och Tomas kan åka med. Alternativt att jackie tillåter tomas att vara hemma med henne. För jag vill med på träningen.
Vi får se hur länge Joline sover imorgon. Då är det start på cheerleadingen. Jag hoppas att både jag och Tomas kan åka med. Alternativt att jackie tillåter tomas att vara hemma med henne. För jag vill med på träningen.
tisdag 15 januari 2013
2013-01-16
Ett barndomsminne jag kom och tänka på i morse. Med min mamma och pappa åkte jag väldigt mycket bil då jag var liten. Jag hade en speciell kudde som jag kunde sova mot för att inte få ont i nacken, det var tidningar, godis, freestyle (det ni ;-)), väldigt oskön sittkudde som gjorde att man fick träsmak i arslet redan innan stan. Men det gjorde inget. För jag älskade att åka bil med mamma och pappa. Jag älskar än idag att åka bil, inte köra. Jag vill sitta bredvid. Min mormor bodde i Dalarna. Vi var ofta där. Ibland mer än en gång i månaden. Jag älskade att åka dit. Min fristad. På vägen räknade jag gatlampor, ja jag är lite störd, men jag somnade alltid efter en kvart. Sedan åt vi lunch eller middag på Mc´Donalds i Västerås innan vi kom fram till mormor. Det var så mysigt. På tal om bilen så minns jag också en speciell sak pappa alltid gjorde. Han lurade mig att han kunde stänga av blinkersen genom att klappa händerna :-) Inte fattade väl jag att den stängdes av automatiskt. Jag funderade en kort sekund på att försöka lura Joline, men det kommer aldrig att gå. Hon har redan fattat, innan jag ens försökt lura henne, typiskt.
Igår kväll somnade jag tidigt, alldeles för tidigt. Tomas är frisk och åkte därför och tränade efter middagen. Min tanke var att köra springbandet till Camilla, men jag somnade. Attans. Förlåt.
Idag åker hon. LIlla Idige, Isolde och Mathias åker till Thailand. Haha, kommer att fnissa lite varje dag. Eftersom hon är livrädd för asiater :-P Skyll dig själv. Men, det är ok! Hon kommer att ha det skitbra. Jag är inte ett dugg avundsjuk, inte alls.
Nu har vi beställt vår nya bil också. Det ska bli kul, vi har beställt den innan vi provkört den. Så typiskt oss. men, det gör inget, det är ok, för såna är vi!
Igår kväll somnade jag tidigt, alldeles för tidigt. Tomas är frisk och åkte därför och tränade efter middagen. Min tanke var att köra springbandet till Camilla, men jag somnade. Attans. Förlåt.
Idag åker hon. LIlla Idige, Isolde och Mathias åker till Thailand. Haha, kommer att fnissa lite varje dag. Eftersom hon är livrädd för asiater :-P Skyll dig själv. Men, det är ok! Hon kommer att ha det skitbra. Jag är inte ett dugg avundsjuk, inte alls.
Nu har vi beställt vår nya bil också. Det ska bli kul, vi har beställt den innan vi provkört den. Så typiskt oss. men, det gör inget, det är ok, för såna är vi!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
